Det ingår liksom i mitt DNA att inte tänka ÅT folk utan att försöka tänka MED dem. Om något uppenbarligen inte är till för mig, behöver jag inte ha en åsikt. Men - i fallet kulturkanon har jag gjort det tills nu. Jag tycker hela grejen är så urbota fattig liksom.
Men jag böjer mig. Kan jag se kulturkanonen som en tjänst - inte som ett facit, inte som nåt obligatoriskt, inte som nån sanning - så kan jag plötsligt acceptera den.
Älskar sånt här.